Häxor



En häxa är en kvinna som har makt över sitt eget liv.
Hon gör sina egna lagar.
Hon vägrar att förnekar sig själv.
Hon erkänner ingen auktoritet större än sig själv.
Hon är mer lojal sitt inre än någon yttre abstraktion.
Hon är otämjbar.
Hon säger "Jag är en häxa" högt,
hur många gånger som helst.
Hon omformar energi.
Hon är öppen för förändringar.
Hon är explosiv.
Hon är intensiv som vulkaner, forsar, vind och eld.
Hon är ordnat kaotisk.
Hon är extatisk.
Hon förändrar verkligheten. 


Barbara Walker "Women´s rituals"

Häxa
Att vara häxa betyder att leva i samklang med naturen och att engagera sig för människans och naturens bästa. Begreppet "häxa" härstammar från det germanska språkområdet (tyskans Hexe, av fornhögstyska hagazussa mf.l. former av omstritt ursprung). Ordet häxa kom troligen in i svenska språket först efter 1600-talets mitt. Äldre inhemska benämningar är trollkona, trollpacka eller trollkäring. "Häxor" representerade ursprungligen de naturkrafter som verkade i väder och vind och hade därför ett stort inflytande på människornas väl och ve.

En häxa var i folktron en trollkunnig kvinna. En manlig motsvarighet kallas vanligen trollkarl. Enligt tron kunde en häxa få kor att sina, ge missväxt och mycket annat. Under vissa perioder var därför botemedlet mot dessa missförhållanden att hitta den skyldiga häxan och elda upp henne, en så kallad häxjakt.
Idag finns många kvinnor och män som kallar sig häxor. Dessa människor ägnar sig av olika former av pseudovetenskap. Exempel är månmagi, blodmagi, spådomar, andekontakt och örtmagi. Dagens häxor är ofta inte så väl sedda, delvis på grund av den traditionella uppfattningen att häxor skulle vara onda, dels på grund av att de metoder som förespråkas vanligen inte har någon koppling till eller stöd i "konventionell" forskning inom fysik, kemi eller medicin. De som kallar sig häxor tenderar därför att möta misstro och skepsis från många medmänniskor. Det finns även särskilda häxreligioner, alltså religioner där utövarna kallar sig häxor. En av de största häxreligionerna är Wicca.

Att vara häxa är ett sätt att tänka, känna och agera. Att nå insikter, rannsaka sig själv till det yttersta, utvecklas och växa. Att inte förneka sina förmågor utan låta dom öppnas och blomstra. Att bli hel och upptäcka sin gudomlighet.
Att leva som häxa innebär även konsten att behärska magi och häxkonst. Ett av det viktigaste momenten i utvecklingen som häxa är att lära känna naturen.

Den stora häxjakten
Det var i slutet av 1660-talet som den stora häxhysterin bröt ut i Sverige. Den började först med en häxjakt i Jämtland och spred sig sedan till Dalarna. I Mora anklagades ett stort antal kvinnor för trolldom. Den ena kvinnan efter den andra beskylldes av grannkvinnorna för att ha fört deras barn till Blåkulla, och processen fick en sådan omfattning att det blev nödvändigt att tillsätta en särskilt dömande häxkommission.
23 kvinnor dömdes till döden som häxor och halshöggs, varefter deras kroppar brändes på bål. Sedan blev det nya stora häxmål i Hälsingland, och häxjakten spred sig till många platser i Norrland, till Gävle, Uppsala och Stockholm och fick ett särskilt grymt förlopp i Bohuslän.
Man räknar med att cirka 300 kvinnor avrättades för trolldom under dessa år och förmodligen skulle det också ha tänts ännu flera häxbål, om inte läkaren Urban Hjärne lyckats övertyga myndigheterna om att alla dessa mål hade sin ursprung i vidskepelse, skvaller, förtal och ondsint angiveri.
För dagens människor är det svårt att förstå hur en sådan psykos kunde bryta ut. Människorna tänkte dock annorlunda på den tiden. Alla var övertygat religiösa. Det som stod i Bibeln var bokstavligt Guds sanning, Gud fanns i himlen, djävulen fanns i helvetet. Att tro på trolldom och häxor var inte vidskepelse, det var fråga om Djävulens onda spel och absolut verklighet.
Den svenska kyrkan var ortodox för att inte säga fundamentalistisk. Prästerna höll svavelosande predikningar om djävulens onda anslag, varnade för Den ondes redskap på jorden, inte minst häxor, som sålt sig till ondskans makter. I många fall, särskilt i Bohuslän, gick prästerskapet i spetsen när det gällde att jaga påstådda häxor.

Vilka var häxorna?
Det fanns många sätt att ta reda på om en person var häxa. Ett sätt var "vattenprovet". Det var en metod som använts enda sedan medeltiden för att avslöja brottslingar. Vattenprovet gick ut på att den misstänkta, med sammanbundna händer och fötter, sänktes ned i djupt vatten. Sjönk hon var hon oskyldig, men flöt hon ansågs hon vara skyddad av djävulen.En annan bevismetod grundades på att häxor kunde flyga, eftersom de var i förbund med djävulen. Om en misstänkt kvinna vägde mindre än hon såg ut att göra, dömdes hon som häxa.
En tredje metod var att hitta det så kallade "häxmärket"; ett märke som djävulen gett alla sina tjänare. Den misstänkta kvinnan rakades för att man lättare skulle hitta denna punkt, som sades vara okänslig för smärta, och som inte blödde. Genom rakningen fick man samtidigt bort den skyddande djävulsamulett som häxorna gömde i håret. När den misstänkta häxan blivit rakad, stack man henne med nålar, till dess att man hittade en punkt där hon inte reagerade. Det var häxmärket. Om hon inte alls visade tecken på smärta, tog man detta som ytterligare ett tecken på skuld. Man ansåg då att det var djävulen som skyddade henne från smärtan.


Viktiga årtal under häxprocessen
1272: Den första häxan i Europa brändes i Toulouse i Frankrike.
1431: Jeanne d'Arc brändes på bål, anklagad för häxeri och kätteri.
1487: "Häxbullan" utfärdades av påve Innocentius VIII, och "Häxhammaren" kom ut.
1600-1650: Minst 100 häxor och trollkarlar dömdes till döden i Sverige.
1668: Den stora häxprocessen startade i Älvdalen, och sprid sig sedan till resten av Sverige.
1669: Den 12 augusti kom trolldomskommisionen till Mora. När de reste vidare den 25 augusti, hade tjugo kvinnor och en man avrättats.
1671: Häxprocesserna pågick i Hälsingland.
1704: Den sista avrättningen av en kvinna dömd för häxeri utfördes i Sverige.